Lägesrapport från Värmland

Ja, vem hade kunnat ana att vi fortfarande skulle befinna oss mitt i en pandemi, 9 månader efter att hela världen sattes på paus?

Inte jag iallafall.

Det har varit och är fortfarande, utan tvekan, det mest prövande jag har varit med om som företagare, och jag tror att det för de allra flesta kommer finnas ett “före corona” och ett efter.

Vi har tack och lov inte mist någon i vår närhet till viruset, och det är jag naturligtvis otroligt tacksam över… men jag ska vara helt ärlig och medge att situationen har varit extremt påfrestande mentalt eftersom vi verkar i en bransch som i princip haft näringsförbud sedan mitten av mars.

Det har varit många sömnlösa nätter med oro över personalen, ekonomin och livsverket man byggt upp under 10 års tid.

I början hade vi fullt upp med alla av och ombokningar och för att kunna återbetala de kunder som fått boka av sina resor, fick vi höja vårat huslån och kunde på så vis släcka de största bränderna.

Dessutom har vi världens bästa kunder och majoriteten förstod vårat svåra läge och har helt enkelt valt att skjuta på sina resor. Det har varit vår räddning.

Först kändes det som att situationen nog blir bättre framåt midsommar så jag borde passa på och återhämta mig och “bara vara” och vänta ut stormen.

Visst borde jag kunna guida några av bussturerna genom skandinavien som jag varit inbokad för, under den senare delen av sommaren? Hurtigruten i september kommer säkert vara igång igen och sedan kör väl säsongen i Sydafrika igång igen 1 oktober…

Eller?

Vi spenderar så mycket tid vi kan i sommarstugan och även om det är väldigt tufft ekonomiskt så finns fortfarande hopp om att staten kommer ta fram något slags stöd för oss i resebranschen. Är nog bara fråga om lite tid. Är många som behöver hjälp.

Veckorna går och även om olika stödåtgärder presenterats så är det inte mycket som hjälper vårat företag så jag börjar leta jobb.

Skickar iväg ett stort antal jobb-ansökningar men inte ett enda napp, när jag tillslut ser en ledig tjänst som receptionschef på en herrgård här i närheten…och får jobbet!

Det blir några intensiva månader när “hemester” är det nya svarta och hotellet slår nya rekord för den privata marknaden.

Joe Labero och Robert Wells kör corona-anpassade föreställningar och hotellet får besök av kända kockar som gör uppskattade gästspel. Det är superkul att vara tillbaka i hotellbranschen, men också en utmaning att inte själv kunna ta alla beslut fullt ut och att ha ägare och chefer att förhålla sig till.

Jag jobbar extremt långa dagar. Hinner knappt träffa barnen, missar familjesammankomster, fotbollsträningar, läggningar och Fredric får dra ett extra tungt lass hemma. Socialt liv existerar inte och jag hamnar efter med allt.

I slutet av oktober säger jag således upp mig för att kunna lägga fullt fokus på Sydafrikaexperten och familjen igen.

Vid det laget har vi tyvärr fått säga upp nästan all vår personal och fortfarande inget stöd till resebranschen. Hela den här säsongen går helt bort och även om flesta kunder återigen valt att flytta fram sina resor, blir det ändå en del återbetalningar som måste göras eftersom UD avråder från resor fram till 31 jan.

Så, vad händer nu?

För några veckor sedan fick jag ett efterlängtat beslut från Länsstyrelsen om att jag beviljats omsättningsstöd för de inkomster jag förlorat för de guidade turerna i Norge som blivit inställda.

Äntligen lite positiva nyheter!

En stor sten släpper och jag känner att jag för första gången på 9 månader kan andas och börja blicka framåt.

Det kommer bli en lång resa tillbaka men jag har landat i att det får ta tid.

Jag kommer inte kunna livnära mig helt på resorna närmaste året, kanske längre… och därför håller jag ögon och öron öppna för andra möjligheter/ uppdrag som går att kombinera med egenföretagandet. Det löser sig alltid på något vis.

This too shall pass.